Djur

Jag har full förståelse för mina barn när de säger att jag håller på att bli gammal och senil. Senil vet jag väl inte om jag håller med, men gammal. Här i ute i vildaste vildmarken går jag som en gamhunn och skrotar och funderar på livet i allmänhet. Det enda som jag inte gör är att lyfta benet någon gång å piss upp efter någon skoter, bil eller något annat som verkar intresant. Den här veckan har varit riktigt lugn, har bara varit hem till mamma och blivit bortskämd och sen har jag som sagt bara skrotat på. Jag har inte ens tvättat ett klädesplagg. Den största ansträngningen har varit att ge renarna mat och pratat med dom. Min man är inte specielt stört förstjust i att renarna har blivit så tama, de kommer alldeles inpå en och man får klappa och stryka dom. Särskilt en hon kommer när man ropar om man har mat eller inte bara hon får sällskap så är hon nöjd, att bli kliad runt öronen är något särkilt skönt hon gör som en hund trycker sig mer och mer mot en ju hårdare man kliar. Dena lilla fröken "Lillan kallad" komm i förra vinten upp på bron när det blåste det hände att hon och en till "Kompis" låg på bron då det blåste eller snöade. Det var inte bara en gång men klappade upp ytterdörren i dom och funderade vad det var som tog emot, ibland höll man på att skita ner sig rentutav. KOmpis hade en anan olat, han kom och ställde sig på snödrivan utan för köksfönstret och tok stirrade på en om man var sen ut med fodret. Det var förra året då vi fodrade dom hemma på sjön, men nu är Kompis i de sälla jaktmarkerna. Det är det som är tråkigt med djur, de måste slaktas eller avlivas. Igenteligen skulle jag inte hålla på med djur, jag får sörja och tycker det är hemskt. Jag är nog en ganska lustig människa, jag har vuxit upp med djur och varit med om att slakta sen jag var liten, har även arbetat i slakteri som avlivare (bödel). Följt med min far och jagat så fort man var så lyfta fötterna över tuvorna. En gång när jag var bara tre, fyra år så for pappa och jaga en räv. Det där observerade jag. Snabb som en iller sökte jag åt storebrors luftgevär som lillasyster hade full kol var det stod gömt, det var jätte stort och tungt. Mamma hon var antagligen upptagen med något annat, så hon såg inte vad tösen gjorde. När pappa kom hem så var jag borta, tur det var spårsnö så han fick till att börja spåra. Det var små spår av små, små fötter och ett släp spår utmed, det var geväret jag hade släpat efter mig. Hur jag hade tänkt att skjuta vet jag inte, men nog hade jag en plan över det också.
Så igenteligen skulle jag vara en blodtörstig en och inte gråta och tycka det är hemskt när man dödar ett djur.