Världens bästa moster

Jag har suttit hela kvällen och läst gamla papper som min älskade moster har sparat under sitt liv. Den pärm jag har fått äran att läsa handlar om min mormor och morfar. Det är riktigt spännande saker, ibland så har jag fått sitta med en stor pappersbit under näsan, tårarna har bara trillat i stora mängder. Det som grep mig mest var hur moster har slitit under min mormors sjukdom före sin död. Moster arbetade heltid och hade ändå tid att vara till mormor nästan varje dag i två års tid. Hon lagade fika lagade mat och var med det till henne, även skötte om att prata med myndigheter och se till att hon fick den vård hon skulle ha. Jag tror inte att läkarna eller sköterskorna skulle tycka att det alltid var så enkelt, för hon kunde både prata för sig och visste vad hon kunde kräva av dom, hon arbetade ju själv inom vården. Jag kan inte nog beundra denna kvinna, hon har tänkt på oss alla under sin livstid syskon, syskonbarn och andra som kommit i hennes närhet. Mina barn som är hennes systers barnbarn har hon också tagit till sitt hjärta. Jag visste allt detta förut men nu har jag fått lära känna henne på ett annat vis och insett vad hon har gjort under sitt liv, jag har fått vakna. Hon själv har nog kommit i andra hand men har nog aldrig klagat. Det var hon som alltid hade tid med en och som kom med det där som inte mamma och pappa hade råd att köpa. Det kunde vara ett klädesplagg eller en leksak. Det var hon som lärde en olika gamla ramsor och olika lekar. Det är hon som man frågar när man vill veta ur det var förr och som kan svara. Jag hoppas att jag har förståt att den dag hon behöver mig så ställer jag upp för henne. Jag har världens bästa moster.

Djur

Jag har full förståelse för mina barn när de säger att jag håller på att bli gammal och senil. Senil vet jag väl inte om jag håller med, men gammal. Här i ute i vildaste vildmarken går jag som en gamhunn och skrotar och funderar på livet i allmänhet. Det enda som jag inte gör är att lyfta benet någon gång å piss upp efter någon skoter, bil eller något annat som verkar intresant. Den här veckan har varit riktigt lugn, har bara varit hem till mamma och blivit bortskämd och sen har jag som sagt bara skrotat på. Jag har inte ens tvättat ett klädesplagg. Den största ansträngningen har varit att ge renarna mat och pratat med dom. Min man är inte specielt stört förstjust i att renarna har blivit så tama, de kommer alldeles inpå en och man får klappa och stryka dom. Särskilt en hon kommer när man ropar om man har mat eller inte bara hon får sällskap så är hon nöjd, att bli kliad runt öronen är något särkilt skönt hon gör som en hund trycker sig mer och mer mot en ju hårdare man kliar. Dena lilla fröken "Lillan kallad" komm i förra vinten upp på bron när det blåste det hände att hon och en till "Kompis" låg på bron då det blåste eller snöade. Det var inte bara en gång men klappade upp ytterdörren i dom och funderade vad det var som tog emot, ibland höll man på att skita ner sig rentutav. KOmpis hade en anan olat, han kom och ställde sig på snödrivan utan för köksfönstret och tok stirrade på en om man var sen ut med fodret. Det var förra året då vi fodrade dom hemma på sjön, men nu är Kompis i de sälla jaktmarkerna. Det är det som är tråkigt med djur, de måste slaktas eller avlivas. Igenteligen skulle jag inte hålla på med djur, jag får sörja och tycker det är hemskt. Jag är nog en ganska lustig människa, jag har vuxit upp med djur och varit med om att slakta sen jag var liten, har även arbetat i slakteri som avlivare (bödel). Följt med min far och jagat så fort man var så lyfta fötterna över tuvorna. En gång när jag var bara tre, fyra år så for pappa och jaga en räv. Det där observerade jag. Snabb som en iller sökte jag åt storebrors luftgevär som lillasyster hade full kol var det stod gömt, det var jätte stort och tungt. Mamma hon var antagligen upptagen med något annat, så hon såg inte vad tösen gjorde. När pappa kom hem så var jag borta, tur det var spårsnö så han fick till att börja spåra. Det var små spår av små, små fötter och ett släp spår utmed, det var geväret jag hade släpat efter mig. Hur jag hade tänkt att skjuta vet jag inte, men nog hade jag en plan över det också.
Så igenteligen skulle jag vara en blodtörstig en och inte gråta och tycka det är hemskt när man dödar ett djur.

Vänner

Ja nu är jag framme, alltså hemma i K! Visst är det något särskilt nu på våren. det är inte bara solen som har kommit fram, det är en massa folk också, hos oss brukar det vara mycket folk men nu har det varit extra mycket och dom man inte har träffat på många, många år. Vi kom hit vid 19 tiden och hade just satt oss när det ropade till i hallen och där stod det några vänner vi inte hade träffat på 20år, Snacka om att det satt två fågeholkar och gapade hade det kommit förbi en knipa så hade hon flyttat in. Å vad kul det var de var upp hit för att fira Påsk, de hade suttit på internet och försökt att hitta en stuga i närheten av en slalom backe och det slumpade sig så bra att det var en ledig här. Så det blev att sitta och surra gammla minnen, om den gången de hade nyköpt en skoter och skulle komma och vara med oss och köra Ni ska bara veta att det minns vi mycket väl allihop förden skotern bar vi runt i en hel dag, den var inte gjord för att köras i 30cm snö ens. Eller den gången vi skulle på semester tillsamans. Vi hade bestämt att det skulle bli några dagar i Norge, så vi åkte på morgonen första natten sov vi i en stuga vi hyrde, den var i Sverige på gränsen. Dag två åkte vi ner till Bodö där var det marknad så vi gick hela dagen, det var en häftig upplevelse. På eftermiddan skulle vi äta middag, så vi svängde in på en bilbar, beställde och fick in maten den var inte dålig men bestod mest av grönaärter. Jaha å så var det dax att hitta någon stanns att sova. Vi körde och körde det blev natt och det blev gryning och det blev dag igen. Vi sov nämligen i omgångar. När min älskade make tog över ratten så svängde han in vid första bästa infart till Sverige. När vi hade kommit in en bra bit i hemlandet tvär nitade han och slet fram tältet och slog upp det. Så då fick vi sova några timmar, men det var inte många. Då vi vaknade skulle vi ju fortsätta vår semester, men jag tror att då var tålamodet slut för min make, för han svängde norrut och vi sov i våra egna sängar på kvällen. Så ni kan gissa om det har varit många skratt i kväll, deras barn satt bara och tittade särskillt den fjortonåriga tjejen, och jag tror att hon skämdes och tänkte att så galene ska då inte jag bli.

Blåkulla tur och retur

Påsklovet har börjat och jag på väg till Blåkulla tror jag i alla fall. Jag har aldrig fått så mycket SMS som i år och alla handlar om Blåkulla så det måste vara ett tecken, jag liknar en Häxa eller så beter jag mig som en eller både och men det gör inget jag är mer än gärna en. Det känns så tryckt och skön jag har fakiskt sökt åt kvasten men har tyvär ingen katt (är allergisk) undrar om det duger med en Laika. Men han ramlar väl av. I mogon så startar jag resan hem och ska träffa min kompis Häxa hon har anlänt i dag i från kusten sen får vi se om vi åker vidare men med hennes lokal sinne så lär ju hon flyga fel. Hon brukar säga att hon blir vilse när hon stoppar fötterna i ett par stövlar, alltså innan hon har lämnat gåden, det är en hiskelig tur att det är fördet mesta joggingskor hon använder. Så det blir inte lätt att ha henne med, jag får sätta en GPS på hennes kvast eller knyta fast henne i min. Ni ska veta at gå i skogen med henne är en upplevelse, går men bakom en gran så frågar hon "var kom vi från" men för det messta så lunkar hon bara på och litar helt blint på sin vandrings kamrat, och det ska men ju inte göra. Jag brukar tänka om jag faller och slår i huvudet så får de söka efter båda två, en skadad och en vilsen skäl. Men man har helt underbart kul tillsamans med henne, det fins inga letsamheter och inget som är besvärlit tänk om alla vore så då fans det varken krig eller lata personer bara rastösa och massor med arbetslösa. Jag hoppas att du inte tar illa upp!! Iala fall så kommer vi att ha skit kul på vår resa till Blåkulla och resan hem.

Jag har en hemlig passion Träd och särskilt gamla lurviga granar. De är helt enkelt underbara det är nog sviter efter att vi lever i tallskog under stora delar av vintern. Så när jag ser en gran blir jag helt enkelt överlycklig. Men de ni ser på bilden är inte gamla lurviga granar utan Silvergran. Dom hittade jag under hösten när jag gick över ett gammalt hugge, de är jätte vackra och deras barr är lena och mjuka. PÅ detta hugge hittade jag en annan sort men det vet jag inte ens vad det är.

Detta stakars träd har nog haft ett litet H... i vinter, men det är fantastiskt att dessa träd överlever. Först så är det på kalfjället bland sten där det varken fins vatten, jord och sen på vintern så får de stå ut med snö och kyla.

Sen har vi ju björken, vara helt nerfrusen och ini snön kan de börja skjuta skott.
Visst är vår natur fantastik!

Bokmal

Nu är jag kraftigt irriterad på mig själv, jag ska inte läsa en bok när jag ska upp på arbetet dagen där på. I går var en sådan dag att jag helst hade legat hemma och sovit. Jag hade varit vaken alldeles på tok för länge. Jag hade börjat läsa Solstorm av Åsa Larsson. Den var helt enkel så spännande, hade tänkt läsa bara ett kapitel som var på två och en halv sida och i detta kapitel var det en hund hon hade beskrivit så bra. Man riktigt fick en bild av den, hur den såg ut och hur den kände. Så jag måste bara veta hur det gick för den, det blev att vända sida, tänka bara ett kapitel till och titta på klockan. Å så höll jag på till boken var slut och klockan på tok för mycket. Sen låg jag och tänkte på boken ett lång tag. Det var inte speciellt klyftigt för då klockan ringde så var mina ögon som sandpapper och humöret som ännu grövre sandpapper. Detta resulterade att min dag var otroligt lång och seg. Så i går kväll hade jag bestämt mig för att inte läsa en rad, men gissa vad jag hade med mig, jo en ny bok som nog är lika spännande. Det är tur att den är betydligt tjockare och att det stundar långhelg för då kan jag läsa hela natten och efter den ska jag inte öppna en bok förrn till sommaren, jag lovar.